Jag är en väldigt dålig bloggerska och ska verkligen försöka bli bättre den sista tiden. Det är inte klokt att jag bara har drygt sex veckor kvar i Ghana. Det känns alltid som att tiden är lång när man har den framför sig men kort när man ser tillbaka på den. Jag har snart bott nio månader i Ghana. Nästan ett år ifrån Sverige, nästan ett år i tropisk värme, nästan ett år som först Obroni Fitaa (vit vit person) och senare Obroni Koko (vit röd person). Jag kan göra mig förstådd på twi och kommit fram till att jag aldrig fullständigt skulle kunna bli en del av det ghananska samhället. Jag har blivit bra på att åka trotro, bra på att pruta och bra på att klara mig själv i alla möjliga galna situationer!
I nästan tre veckor har min goda vän Anton delat mitt ghananska liv och berikat min vardag med historier om Ingen och Dum (ni vet Ingen trillar i sjön och Dum ringer till sjukhuset). En av veckorna reste vi från Accra till Bolgatanga i Norr. Där träffade vi många fantastiska personer, fick ha närkontakt med en krokodil (en reinkarnerad byhövding) och besökte Ingenmansland mellan Ghana och Burkina Faso. Sedan åkte vi sydväst till den lilla staden Wa där vi såg floghästar (annars fanns det inte så mycket och se - och inte alls mycket att äta). Därefter gjorde jag ett återbesök i Cape Coast i söder och vi såg havet och en Kakum nationalpark.
Min tid som volontär börjar ta slut då skolan tar lov i mitten av april och inte början förrän dagen innan jag åker. Att vara lärare är väldigt påfrestande men lärorikt (jag hoppas att barnen lär sig lika mycket som jag).
Jag ska försöka lägga upp lite bilder inom en ganska snar framtid och som sagt uppdatera oftare.
Och slutligen:
I chew my Fufu (så det så!)
